Frustrerande verklighet och små funderingar…

Vi har tråkigt nog varit lite inaktiva med vårt bloggande på sistone. Varför, kanske ni undrar?Eller också så undrar ni inte alls men oavsett så tänker jag skriva en rad om våra förutsättningar för PRfektkontor.

Både jag och min kompanjon har heltidsanställningar på annat håll. Det betyder att våra egna verksamhet kan ske lite med vänsterhanden. Vi hinner med nåt samtal här och nåt samtal där, till exempel när vi sitter i bilen på väg till det vanliga jobbet. Våra möjligheter till normalt försäljningsarbete är således ganska begränsat. Det vore att utmana ödet lite väl hårt att sitta hos vår arbetsgivare och jaga kunder till PRfrekt. Vi var fullt medvetna om denna problematik när vi drog igång företaget samtidigt som detta förhållande även var en bidragande orsak att vi vågade satsa aktiekapitalet i PRfektkontor. Vi pratar ett litet härligt moment 22 med andra ord.

Vi är försiktiga generaler såtillvida att vi inte vågar/vill riskera hus och hem på en gång för att köra PRfektkontor samtidigt som vi inget hellre vill än att kunna livnära oss på vår egen verksamhet och samtidigt kunna bidra med en del av omsättningen till våra hjälporganisationer.

En konsekvens av detta förhållande är att saker och ting går relativt långsamt. Vi har förvisso uppnått flera delmål på den korta tid företaget har funnits. Bla avtalen med SOS-barnbyar och WWF, vi har redan nu det antal betalande kunder som vi hade tänkt att vi skulle ha till årsskiftet så med facit i hand har vi kommit ganska långt i relation till vad vi hade förutsatt oss.

Vi är dock rörande överens om att vi skulle vilja lägga bra mycket mer tid på PRfekt än vad vi gör för tillfället. Vissa kvällar räcker inte energin till att uppdatera bloggen, det är lätt att skjuta ett telefonsamtal till nästa dag om vi har haft det hektiskt på jobbet under dagen eller har haft svårt att få lite tid över där ingen av våra andra kollegor är närvarande.

Det är helt enkelt en lite halvbökig situation. Det som är vansinningt skönt dock är att vi faktiskt inte har någon tidspress på utan vi kan i realiteten låta företaget utvecklas i den hastighet som är möjlig. Vi hjälps åt så gott det går att påminna oss själva om detta. Vi har ingen brådska egentligen, vi ser till att vara mer aktiva när vi har rätt energi och rätt fokus osv. Det som är riktigt skönt dock och som vi också hjälper varann med att påminna oss om är att det värsta som kan hända är att vi får sträcka ut tidsaxeln lite grann. Vi kanske inte kan säga upp oss och köra PRfekt fullt ut under våren utan det kanske blir till nästa höst istället… Värre än så kan det faktiskt inte bli och det lindrar frustationen en hel del.

Sen kan jag tycka att det känns rätt bra att tala om för folk jag träffar att vi driver ett pyttelitet företag som säljer världsförbättrande kontorsvaror. Jag tilltalas av småskalighet överhuvudtaget och möjligheten att i det småskaliga ändå göra ett avtryck hos människor i vår omgivning. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att skänka pengar till hjälporganisationer som vi gör, det kan lika gärna handla om en månskensbonde som säljer sina ekologiska produkter på den närliggande marknaden eller de två tjejerna som jag hörde om på radion idag som när de insåg att fabrikerna där de från början hade tänkt sy sina kläder hade en lönenivå till sina anställda som endast motsvarade en tredjedel av vad som egentligen var minimilönen för att kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Vad hände? Jo tjejerna öppnade helt sonika en egen fabrik och såg till att de som arbetade där fick den lön de behövde för att sätta mat på bordet och för att kunna betala taket över huvudet och ändå lyckades tillverka kläder som i här i västvärlden kunde tänka oss att betala för. Jag blev riktigt rörd när jag hörde detta och det tyder på att det finns människor därute som kan kombinera ett drivet entreprenörsskap med synnerligen höga etiska och moraliska värderingar. I liten skala dessutom. Hatten av säger jag. Jag hoppas att folk kommer att tycka samma sak om oss i framtiden.

Klockan börjar bli mycket och inlägget börjar bli för långt men så går det när man sitter ensam på ett småländskt småstadshotell när det snöar på utsidan…

Ta hand om er vilka ni nu än är!

//PRfekt P

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s