Tvivlare göre sig icke besvär! Öppna ögonen istället…

Igår träffade jag en gammal kompis. Vi pratade om gammalt och nytt och självklart nämnde jag PRfektkontor och förklarade att en av anledningarna till att vi har startat överhuvudtaget är en önskan och en vilja att försöka göra det vi kan för att på mer kontinuerlig basis stötta, som vi tycker, viktiga och tyvärr får man väl säga, nödvändiga organisationer.

Och se; Han tyckte inte alls att det var en bra idé att skänka en del av överskottet till välgörenhet… Jag blev faktiskt lite paff i och med att det känns rätt i hela kroppen det vi gör och att absolut ingen som vi talat med tidigare ens har antytt att de tycker vi är inne på fel spår.

Motivationen till att inte idka välgörenhet var en förvisso rätt bra underbyggd argumentation där själva grundtanken hos min kompis gick ut på att vi inte kommer att rädda världen genom att skänka pengar. Hans resonemang byggde mer på filosofiska tankar och att vägen till till lycka och välmåga inte har materiella incitament.

Detta kan jag förvisso hålla med om men jag anser att det är jävligt mycket lättare för en person att ”hitta” sig själv, vända blicken inåt och göra en själslig resa när man inte behöver gå 2 mil varje dag för att få tillräckligt med vatten att dricka, att inte behöva oroa sig för att en vanlig bakterieinfektion kommer att ta livet av en, att inte behöva vara rädd för att ens barn kommer att dö av undernäring…

För de människor som får hjälp av de organisationer vi stödjer är förmodligen själsliga grubblerier och exitentiell ångest relativt främmande företeelser.

Även om vi inte kommer att rädda världen (vi lär få sälja skapligt med pennor och suddgummin för att lyckas med den delikata uppgiften) kommer vi kanske att kunna hjälpa till med att finansiera matteböcker till en ny skola, en ny brunn eller något annat lite mer påtagligt än ett högre medvetande.

Jag förstår precis vad min vän menar men världen är av någon anledning helt skev och otroligt orättvis. Att vi i västvärlden springer runt och undrar hur vi mår och vart vi egentligen är på väg medans våra medmännsikor i andra delar av världen dör i miljoner för att det inte finns tillgänglig sjukvård eller att de dricker förgiftat vatten är knappast något som går att förändra genom att dessa utsatta människor får träffa en psykolog eller läsa (om dom till äventyrs har lärt sig läsa) välformulerade böcker av lärda tänkare.

De små summor som vi kommer att lämna ifrån oss kanske inte räcker så vansinnigt långt men vi tror i alla fall på det vi gör och det faktiskt går att förändra saker till det bättre. Vårt engagemang är ärligt och uppriktigt och även om vi inte kommer att vara på plats i de länder dit hjälpen går känns det ändå viktigt att få börja någonstans.

Vi har sått ett frö inom oss själva och vi har precis börjat. Varken jag eller min kompanjon har en aning om hur det kommer att gå eller var det kommer att sluta men så mycket kan jag säga: Det är skönt att ge och det behöver inte handla om att ge pengar till välgörenhet. Om du lyckas göra någon glad med en present eller om du får beröm för middagen du just bjöd på, känner du dig själv inte glad då? Det är en ganska skön känsla eller hur?

Den känslan kombinerar vi med vetskapen att våra bidrag kommer att göra skillnad. Liten, visst men ändå skillnad.

// PRfekt P

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s